Betydelsen av riter

Människor har alltid använta sig av riter för att komma vidare. Vi har den försmådda kvinnan som stillsamt bränner upp bilderna av sin älskade för att fördriva sin kärlek. Vi har kristna dop och katolsk exorcism, vi har mässor och halshuggna tuppar, och så har vi, kvinnan som skulle sluta röka.

Hon vet inte vilket djävulskt infall som för några dagar sedan fick henne att vandra ner till Willys och skamset köpa cigaretter. Skamset för att hon bara någon dag tidigare klargjort för kassörskan att hon nu slutat röka, och aldrig mer skulle komma dit för att köpa en ask Level. Infallet är svårbegripligt då hon endast en timme tidigare njutit av känslan av att lukta gott, rodna hälsosamt om kinderna, och att vara på väg. Hon tänkte nog att en enda cigg inte skulle kunna skada, och att man kan behärska sig även om man har cigg hemma. Det kan man inte. Med cigaretter hemma är risken mycket hög att det röks, och röks, och röks, tills asken är slut.

Så idag utfördes en rit för att fördriva rök-anden ur kroppen. Hon slet upp de återstående cigaretterna ur asken, och smulade sönder dem en efter en, i ren och skär ilska, och ärligt talat, desperation. FAN TA ER, ERA JÄVLAR! OCH FAN TA TOBAKSBOLAGEN. Varje cigarett fick en symbolisk betydelse:

1, Denna är för löftet jag gav till pappa.
2, Denna är för min åldrande hud.
3, Denna är för mina stinkande kläder.
4, Denna är för mina stinkande fingrar.
5, Denna är för den äckliga andedräkten.
6, Denna är för min usla kondition.
7, Denna är för löftet till min morfar.
8, Denna är för alla de människor som dött av lungcancer.
9, Denna är för alla pengar som jag slösat.
10, Denna är för hela den balans som kommer att följa på rökstoppet.
11, Denna är för att det inte är mysigt att tända doftljus, och stå vid spisen och röra i en fantastisk gryta utan att känna lukt.
12, Denna är för att jag ska klara det.

Efter fullföljd rit, kände hon sig aningen skakig. Kanske som Schyman känt sig när hon eldat upp en massa pengar. "Vad har jag gjort!?" Men hon kände sig även renad, och som om hon tagit ett avgörande kliv till den andra sidan, den där hon aktivt smulat sönder sin cigaretter, där hon inte sparat en enda inför eventualiteten att hon får ångest på kvällen. Nu tutar hon, och kör.

Den ofrivilliga viktbloggaren presenterar sig

Jaha. Då är det alltså meningen att jag ska börja blogga. Det hela började med en utmaning. Jag: gå ner i vikt.

Jenny: sluta röka.

Sen, börjar detta skrivande inferno, som även heter Jenny då, tycka att vi ska blogga ihop.

Jag skriver sällan. Jag mailar med vänner när jag är ute och jobbar, som guide. Men i övrigt varken läser eller skriver jag blogg.

Så för mig blir nog den stora utmaningen att avge livstecken här.

Vi får väl se om jag kommer med djupa insikter om varför vi kvinnor jagar den perfekta vikten.

Eller, om jag tar fasta på hälsoaspekten och blir en ny, främmande människa som tycker bönor och groddar är vägen till himmelriket. Som även tycker att det är lika roligt att laga mat, utan glaset med vin på köksbänken. (Who am I kidding…)

Ett annat alternativ är att bli sportfreak, med tanke på att jag långsamt börjat jogga igen. (De som känner mig, kan dock nästan omedelbart radera bort det alternativet…)

Ytterligare en aspekt är garderoben. Hur kul är det, att ha en massa kläder man inte får på sig?

Men ärligt, handlar det om den eviga kampen om balans. I livet.

Kunde hon klättra, kan väl jag banta?

Bakgrunden är att jag är en jojobantare, regelbunden gäst hos Viktväktarna. Jag har för länge sen insett att deras strategi är den enda som fungerar. Men vad gör man när livet tränger på och man inte orkar. Denna gång var det ”Detförbannadediskbråcket” som gjorde att jag nu nått ”Alltimehigh”. Jag startade i måndags med vikt 78.6 kg. För drygt ett år sedan hämtade jag ut min guldstjärna hos Viktväktarna, guldmedlem med uppnådd målvikt 68 kg. Sen, smällde ryggen, vadmuskeln dog, blixtar och dunder bosatte sig i mitt ben och jag började äta. Och kunde inte röra mig. I december opererades jag. Det var ortopeden i världsmetropolen Hässleholm som rensade bort det gigantiska diskbråcket. Sen fick jag mer eller mindre klara mig själv, vad gäller rehabilitering. Tre månader efter operationen klättrade jag upp på Sri Lankas heliga berg, ”Adam’s peak”. Det är en känsla jag lever på fortfarande. Magi på högsta nivå. Gamla, skröpliga, rynkiga män och kvinnor strävade upp till toppen, utan skor, för att se Buddhas fotspår i soluppgången.

De kämpade. Jag kämpade.

Nu kämpar jag mot vikten.

Jag tänker vinna! Och faan må ta mig, om jag inte lyckas släpa Jenny med mig!

Tillsammans ska vi segra!

Världen ligger under våra fötter, eller hur? När vi nått våra mål.

Hör du det Jenny!!! Jag har sagt det förr och jag säger det igen: Börja sticka, så har du något att hålla i händerna!

Den vackra och den fula bilden

Här sitter jag igen, och det börjar bli höst. Luften sprakar av små ryck av kyla, löven ändrar sakta färg, jag fryser i min pyjamas på den korta sträckan mellan badrummet och sängen. Det börjar kännas fräscht, och fortfarande ganska lätt att dra djupa andetag. Jag börjar känna mig trött, och ledsen, harmonisk, och melankolisk, och snart, snart kreativ. Det börjar kort sagt bli dags att återuppta gamla livsprojekt, såsom att sluta röka och bli vacker i största allmänhet med hjälp av dieter och smink.

Fy fan så skenhelig jag låter, visst gör jag? Jag låter som någon som skulle behöva möblera lite mer på djupet, lite mera under ytan. För i själva verket är bilden av mig själv i den ideala situationen (mager, rökfri, blomstrande) tom och innehållslös - den säger ingenting om hur jag mår eller vad jag tänker på. Det är ju bara en bild, av en kvinna som är smal och har blommiga kinder, och inte håller en cigarett i handen. Motbilden, den är också tom - halvfet, kedjerökande, blek kvinna i medelåldern med skrällande hosta. Det finns ingenting jag tänker på i mina bilder - bilderna är objekt och som sådana icke tänkande; de är inga subjekt. De är roande att titta på ibland, innan verkligheten tränger igenom, det omedelbara behovet av en cigarett, de  tröstlöst tråkiga kvällarna efter jobb när jag ätit middag och inte har så myket annat att känna eller tänka på än att "snart är det dags att gå och lägga sig".

Det behövs något djupare än jakten på bilderna för att jag ska kunna sluta röka eller börja träna, på riktigt.

Varför vill jag bli som på bilden av mig själv i den ideala situationen? Är det nödvändigt att vara lyckad och ha rosor på kinderna?

Om jag tittar efter lite noggrannare ser hon balanserad ut. Jo, just, balanserad. Hennes blick flackar inte - den är fäst någonstans i horisonten. Hon skulle kunna gråta, eller vara alldeles vansinnig, men hon skulle rida ut känslorna utan att gripa efter cigaretterna, för att cigaretterna skulle kunna förmå tankebanorna att brytas. Hon är nog mera hemtam i sig själv än den där andra.

Den halvfeta fula kvinnan, i sitt moln av rök, försöker undkomma, tar till nästan vad som helst för att slippa känna. Rökning och kaffe, rökning och vin, rökning och sömnlöshet. Det maniska missbrukarbeteendet; behovet av att ha en substans för att hålla sig uppe, en kärlek, en idé, ett projekt, rädslan för vad hon ska få se om hon börjar utforska sig själv, om hon når botten. Det är kanske det som gör att jag ofta faller tillbaka till den fula bilden.

Jag har precis duschat och luktar gott, jag försöker att inte tänka på att jag vill röka, för jag vet inte varför jag skulle vilja göra det, kanske för att jag inte vet vad jag ska göra av tiden, av motbilden som (liksom i en destruktiv relation) drar mig mot sig.

Villkor för att jag ska lyckas? De närmsta dagarna, veckorna får jag inte råka ut för alltför krävande situationer - jag måste undvika att vara förälskad, förtvivlad, för glad, för ledsen. Stiltje, STILTJE! Det blir ingen alkohol på några veckor, jag måste skaffa mig något att använda händerna till - sticka, rita, läsa, slåss, lägga pussel, eller lösa korsord. Ja, annars finns det en risk att jag misslyckas. Och så då tänka på hur den snygga bilden trots allt har en substans, den att kvinnan på bilden har nått botten, och inte är rädd för någonting.