Den ofrivilliga viktbloggaren presenterar sig

Jaha. Då är det alltså meningen att jag ska börja blogga. Det hela började med en utmaning. Jag: gå ner i vikt.

Jenny: sluta röka.

Sen, börjar detta skrivande inferno, som även heter Jenny då, tycka att vi ska blogga ihop.

Jag skriver sällan. Jag mailar med vänner när jag är ute och jobbar, som guide. Men i övrigt varken läser eller skriver jag blogg.

Så för mig blir nog den stora utmaningen att avge livstecken här.

Vi får väl se om jag kommer med djupa insikter om varför vi kvinnor jagar den perfekta vikten.

Eller, om jag tar fasta på hälsoaspekten och blir en ny, främmande människa som tycker bönor och groddar är vägen till himmelriket. Som även tycker att det är lika roligt att laga mat, utan glaset med vin på köksbänken. (Who am I kidding…)

Ett annat alternativ är att bli sportfreak, med tanke på att jag långsamt börjat jogga igen. (De som känner mig, kan dock nästan omedelbart radera bort det alternativet…)

Ytterligare en aspekt är garderoben. Hur kul är det, att ha en massa kläder man inte får på sig?

Men ärligt, handlar det om den eviga kampen om balans. I livet.

Kunde hon klättra, kan väl jag banta?

Bakgrunden är att jag är en jojobantare, regelbunden gäst hos Viktväktarna. Jag har för länge sen insett att deras strategi är den enda som fungerar. Men vad gör man när livet tränger på och man inte orkar. Denna gång var det ”Detförbannadediskbråcket” som gjorde att jag nu nått ”Alltimehigh”. Jag startade i måndags med vikt 78.6 kg. För drygt ett år sedan hämtade jag ut min guldstjärna hos Viktväktarna, guldmedlem med uppnådd målvikt 68 kg. Sen, smällde ryggen, vadmuskeln dog, blixtar och dunder bosatte sig i mitt ben och jag började äta. Och kunde inte röra mig. I december opererades jag. Det var ortopeden i världsmetropolen Hässleholm som rensade bort det gigantiska diskbråcket. Sen fick jag mer eller mindre klara mig själv, vad gäller rehabilitering. Tre månader efter operationen klättrade jag upp på Sri Lankas heliga berg, ”Adam’s peak”. Det är en känsla jag lever på fortfarande. Magi på högsta nivå. Gamla, skröpliga, rynkiga män och kvinnor strävade upp till toppen, utan skor, för att se Buddhas fotspår i soluppgången.

De kämpade. Jag kämpade.

Nu kämpar jag mot vikten.

Jag tänker vinna! Och faan må ta mig, om jag inte lyckas släpa Jenny med mig!

Tillsammans ska vi segra!

Världen ligger under våra fötter, eller hur? När vi nått våra mål.

Hör du det Jenny!!! Jag har sagt det förr och jag säger det igen: Börja sticka, så har du något att hålla i händerna!