Tärningen är kastad

Tärningen är kastad!

Men innan jag berättar på vilket sätt måste jag bara berätta om vidden av mitt nikotinberoende. De senaste åren har jag inte spenderat en minut om dygnet utan nikotin i kroppen. Grunddosen har antingen bestått av snus eller nikotinplåster, och ungefär en gång i timmen, under dygnets vakna timmar, har dosen spätts på med en cigarett. Jag har periodvis försökt att sluta - och varje gång som jag köpt plåster så har jag lyckats intala mig att nu, NU, ska jag bara hålla mig till plåster och inte köpa cigaretter. Sen har det tagit mer eller mindre lång tid för mig att börja röka igen. Oftast bara någon timme, eller tre.. Ja, det har inte gått så bra. Till min fördel kan sägas att jag faktiskt aldrig snusat och använt nikotinplåster samtidigt - det skulle förmodligen döda mig. Till mitt försvar kan jag möjligen också säga att "viljan har varit god". Jag har ju velat, minst en gång i veckan, sluta röka.

Du förstår förmodligen vidden av att sluta med nikotin helt och hållet, och helt abrupt för en stornikotinist som jag? Förmodligen skulle jag inte kunna sova på flera dygn, jag skulle bli deprimerad, aggressiv, förstoppad, trött, förkyld, få lågt blodtryck (farligt lågt), och helt enkelt var helt eländig.

Så att ta steget till att sluta använda nikotin är enormt för mig. Och idag har jag kastat en mindre tärning: Jag har slutat upp med snuset som hjälpmedel, och jag valde att köpa de näst svagaste plåstren - dem som man egentligen ska börja med efter sex veckors avvänjning med de starkaste. För en och en halv timme sedan satte jag på ett sådant plåster och spottade ut den slemmiga snusen.

Just nu sitter jag och väntar - när ska den komma, den där berömda abstinensen? När ska jag börja få handsvett, susningar i öronen, och när ska jag vilja strypa någon?

Jag känner mig faktiskt, helt normal. Mycket skumt.

Planen är iallafall att hålla mig till denna styrkan i en vecka, och sedan gå över till de allra svagaste i en vecka, och sedan skippa plåstren helt och hållet, och med detta vara nikotinfri. Jag orkar verkligen inte hålla på att harva med de tyngsta plåstren i sex veckor, innan jag så smått kan gå ner till de jag har nu. Det är för segt! Jag vill vara fri nu, nu, nu! Men, insiktsfull som jag är, vet jag att just ivern kan bli mitt fall - jag drabbas av storhetsvansinne och tror att allt är över, och då, DÅ, kommer fröken Abstinens på besök och jag är svag i karaktären på grund av storhetsvansinnet. Jag lovar att jag ska försöka att ta det lugnt.

Men med att sluta röka är det som med PMS (och jag tror att de flesta kvinnor häri kan le en aning igenkännande): Man är medveten om att det kan vara pms/abstinens som kan börja spöka, och tänker i förhand att man inte ska ta ett eventuellt tungsinne på allvar. När tungsinnet kommer förstår man att det är pms/abstinens, och trots detta, TROTS detta kan man inte låta bli att blir totalt deprimerad eller förbannad.

Så här kan det låta i huvudet vid depp: "Fan. Livet är meningslöst. Jag är totalt ensam och kommer aldrig att träffa någon, ingen människa bryr sig om mig. Jag kommer att dö ensam utan efterlevande eller vänner. Man vet aldrig när någon man älskar ska bli sjuk, kanske redan i morgon. Vad är meningen med allt det här, med det här livet?"

Så här kan det låta vid ilska: "Fan ta alla jävla idioter, alla sega pissmyror som drar runt i sina monsteråk till bilar och förstör för cyklister och miljön. Fan ta alla vänner som bara skiter i mig (FÖR NU ÄR DET SYND OM MIG!), och djävulen hämta dem som alltid klyddar på apoteket och ska prata i evigheter med apotekspersonalen. Må djävulen också hämta den här blåsten, och den där jävla stenen som var tvungen att ligga på marken så att jag skulle slå tån i den."

Så kan det låta vid ytterlighetstillstånden av både pms och abstinens. Och jag ska verkligen (om abstinensen dyker upp), försöka förhålla mig kallsinnig - besvärja sinnesstämningen som om det vore en ond ande. Vara snäll mot mig själv, och klappa mig på axeln och säga "Såja, såja, det går över! Unna du dig lite godis eller vad du vill, för du är ändå duktig som inte röker."

Vi får se hur det hela utvecklar sig. För närvarande är allt som sagt oväntat lugnt, och jag ska återuppta min läsning av en diger bok om bronsåldern. Läsning är för övrigt en god sysselsättning vid rökslut - plockar fokus från mig själv, och den där naveln, och lägger den i en helt annan tid, med ganska oförargliga människor.

Att sluta, och att sluta

God middag era gamla otäcka människor, ni som hånler, eller, ler i mjugg, varje gång som undertecknad deklarerar att hon ska sluta röka. Låt mig klargöra en sak för er: Jag har återigen beslutat mig för att sluta röka.

Det är skillnad mellan att sluta och sluta. En seglivad tradition har blivit att jag på söndagsmorgnarna - bakfull, hostig, ångerfull, och allmänt vedervärdig både till det yttre och inre - tagit impulsiva beslut att sluta röka. Jag har föreställt mig själv som en rosenknopp, mitt hem som en väldoftande oas (för jag röker inomhus, oftast), mitt sinne rofyllt, moget, balanserat, och bestämt - och den bilden är ganska attraktiv när man sitter där, i sin misär, på söndagsmorgonen. Enligt traditionen misslyckas jag framåt eftermiddag/kväll, då jag börjar bli uttråkad, och i behov av någonting som fördriver tiden - rökning. Hur som helst, det är ett sätt att sluta: söndagssluta.

Sen har vi den andra typen av slut - sådana som växer fram under moget övervägande - sådana som inte sker av ren impulsivitet och övertro på den egna karaktären. Ett sådant slut är nyårsslutet. Jag ville sluta redan för några dagar sedan, men visste att jag skulle röka på nyårsafton, ställd inför allt möjliga former av dryckesvaror, och då var det dumt att sluta, tänkte jag, efter "moget övervägande". Jag har börjat motionera, och är nog, om jag får säga det själv, i den bästa fysiska form jag varit i sedan jag spelade fotboll. Jag joggar och njuter på alla sätt av att känna en sorts kontroll över kroppen - såväl andning som muskler. Det är skönt att känna att man kan springa, och springa, och springa, och njuta av det. Det är ganska revolutionerande för mig. Inte ens när jag spelade fotboll uppskattade jag joggningen runt Pildammsparken. Fy sjutton vilken plåga - tränare som tog tid, lagkamrater med mycket bättre kondition än jag själv. Hujeda mig vilken pina. Men nu, nu joggar jag ensam, och i den takt jag själv bestämmer - inte för att slå någon sorts rekord, eller bli oerhört smal och vacker, utan helt enkelt för att det är skönt.

Men tillbaka till slutet - det är ganska bra tajming nu. Jag har inga planer på att dricka alkohol på ca två veckor, jag är ledig i en vecka till, vilket ger gott om tid att vänja sig vid denna nya livsstil, jag är vältränad och kommer att njuta än mer av min träning om jag inte röker (för att konditionen blir bättre, och för att jag kommer att ha ett överskott av energi). Jag ska förhoppningsvis snart flytta, och vill inte sunka ner min nya fina lägenhet med äcklig rök. Jag har inte mycket som oroar mig just för stunden - inga uppslitande känslostormar. Sorgen efter pappa får inte vara ett argument längre, särskilt inte eftersom jag faktiskt lovade pappa att jag skulle sluta röka, när han enträget bad då han var mycket sjuk. Nej, pappa är ett argument FÖR att sluta röka.

Strategi? De första dagarna kommer jag att göra allt som krävs för att inte röka. Jag tillåter mig att snusa eller plåstra med nikotinplåster. De första dagarna handlar det nämligen om att komma ifrån rökvanan. När den värsta rökvane-grejen är över, så är det dags att ta hand om nikotinberoendet. Då blir det väl så att jag kommer att trappa ner med hjälp av nikotinhjälpmedel. Men, en del av strategin är att inte tänka FÖR mycket, utom på att jag inte, absolut inte, under några som helst omständigheter, får lov att röka en cigarett.

Nu vet ni detta, ni otrogna. Ha! Ni ska få se!