Tärningen är kastad

Tärningen är kastad!

Men innan jag berättar på vilket sätt måste jag bara berätta om vidden av mitt nikotinberoende. De senaste åren har jag inte spenderat en minut om dygnet utan nikotin i kroppen. Grunddosen har antingen bestått av snus eller nikotinplåster, och ungefär en gång i timmen, under dygnets vakna timmar, har dosen spätts på med en cigarett. Jag har periodvis försökt att sluta - och varje gång som jag köpt plåster så har jag lyckats intala mig att nu, NU, ska jag bara hålla mig till plåster och inte köpa cigaretter. Sen har det tagit mer eller mindre lång tid för mig att börja röka igen. Oftast bara någon timme, eller tre.. Ja, det har inte gått så bra. Till min fördel kan sägas att jag faktiskt aldrig snusat och använt nikotinplåster samtidigt - det skulle förmodligen döda mig. Till mitt försvar kan jag möjligen också säga att "viljan har varit god". Jag har ju velat, minst en gång i veckan, sluta röka.

Du förstår förmodligen vidden av att sluta med nikotin helt och hållet, och helt abrupt för en stornikotinist som jag? Förmodligen skulle jag inte kunna sova på flera dygn, jag skulle bli deprimerad, aggressiv, förstoppad, trött, förkyld, få lågt blodtryck (farligt lågt), och helt enkelt var helt eländig.

Så att ta steget till att sluta använda nikotin är enormt för mig. Och idag har jag kastat en mindre tärning: Jag har slutat upp med snuset som hjälpmedel, och jag valde att köpa de näst svagaste plåstren - dem som man egentligen ska börja med efter sex veckors avvänjning med de starkaste. För en och en halv timme sedan satte jag på ett sådant plåster och spottade ut den slemmiga snusen.

Just nu sitter jag och väntar - när ska den komma, den där berömda abstinensen? När ska jag börja få handsvett, susningar i öronen, och när ska jag vilja strypa någon?

Jag känner mig faktiskt, helt normal. Mycket skumt.

Planen är iallafall att hålla mig till denna styrkan i en vecka, och sedan gå över till de allra svagaste i en vecka, och sedan skippa plåstren helt och hållet, och med detta vara nikotinfri. Jag orkar verkligen inte hålla på att harva med de tyngsta plåstren i sex veckor, innan jag så smått kan gå ner till de jag har nu. Det är för segt! Jag vill vara fri nu, nu, nu! Men, insiktsfull som jag är, vet jag att just ivern kan bli mitt fall - jag drabbas av storhetsvansinne och tror att allt är över, och då, DÅ, kommer fröken Abstinens på besök och jag är svag i karaktären på grund av storhetsvansinnet. Jag lovar att jag ska försöka att ta det lugnt.

Men med att sluta röka är det som med PMS (och jag tror att de flesta kvinnor häri kan le en aning igenkännande): Man är medveten om att det kan vara pms/abstinens som kan börja spöka, och tänker i förhand att man inte ska ta ett eventuellt tungsinne på allvar. När tungsinnet kommer förstår man att det är pms/abstinens, och trots detta, TROTS detta kan man inte låta bli att blir totalt deprimerad eller förbannad.

Så här kan det låta i huvudet vid depp: "Fan. Livet är meningslöst. Jag är totalt ensam och kommer aldrig att träffa någon, ingen människa bryr sig om mig. Jag kommer att dö ensam utan efterlevande eller vänner. Man vet aldrig när någon man älskar ska bli sjuk, kanske redan i morgon. Vad är meningen med allt det här, med det här livet?"

Så här kan det låta vid ilska: "Fan ta alla jävla idioter, alla sega pissmyror som drar runt i sina monsteråk till bilar och förstör för cyklister och miljön. Fan ta alla vänner som bara skiter i mig (FÖR NU ÄR DET SYND OM MIG!), och djävulen hämta dem som alltid klyddar på apoteket och ska prata i evigheter med apotekspersonalen. Må djävulen också hämta den här blåsten, och den där jävla stenen som var tvungen att ligga på marken så att jag skulle slå tån i den."

Så kan det låta vid ytterlighetstillstånden av både pms och abstinens. Och jag ska verkligen (om abstinensen dyker upp), försöka förhålla mig kallsinnig - besvärja sinnesstämningen som om det vore en ond ande. Vara snäll mot mig själv, och klappa mig på axeln och säga "Såja, såja, det går över! Unna du dig lite godis eller vad du vill, för du är ändå duktig som inte röker."

Vi får se hur det hela utvecklar sig. För närvarande är allt som sagt oväntat lugnt, och jag ska återuppta min läsning av en diger bok om bronsåldern. Läsning är för övrigt en god sysselsättning vid rökslut - plockar fokus från mig själv, och den där naveln, och lägger den i en helt annan tid, med ganska oförargliga människor.