God middag era gamla otäcka människor, ni som hånler, eller, ler i mjugg, varje gång som undertecknad deklarerar att hon ska sluta röka. Låt mig klargöra en sak för er: Jag har återigen beslutat mig för att sluta röka.
Det är skillnad mellan att sluta och sluta. En seglivad tradition har blivit att jag på söndagsmorgnarna - bakfull, hostig, ångerfull, och allmänt vedervärdig både till det yttre och inre - tagit impulsiva beslut att sluta röka. Jag har föreställt mig själv som en rosenknopp, mitt hem som en väldoftande oas (för jag röker inomhus, oftast), mitt sinne rofyllt, moget, balanserat, och bestämt - och den bilden är ganska attraktiv när man sitter där, i sin misär, på söndagsmorgonen. Enligt traditionen misslyckas jag framåt eftermiddag/kväll, då jag börjar bli uttråkad, och i behov av någonting som fördriver tiden - rökning. Hur som helst, det är ett sätt att sluta: söndagssluta.
Sen har vi den andra typen av slut - sådana som växer fram under moget övervägande - sådana som inte sker av ren impulsivitet och övertro på den egna karaktären. Ett sådant slut är nyårsslutet. Jag ville sluta redan för några dagar sedan, men visste att jag skulle röka på nyårsafton, ställd inför allt möjliga former av dryckesvaror, och då var det dumt att sluta, tänkte jag, efter "moget övervägande". Jag har börjat motionera, och är nog, om jag får säga det själv, i den bästa fysiska form jag varit i sedan jag spelade fotboll. Jag joggar och njuter på alla sätt av att känna en sorts kontroll över kroppen - såväl andning som muskler. Det är skönt att känna att man kan springa, och springa, och springa, och njuta av det. Det är ganska revolutionerande för mig. Inte ens när jag spelade fotboll uppskattade jag joggningen runt Pildammsparken. Fy sjutton vilken plåga - tränare som tog tid, lagkamrater med mycket bättre kondition än jag själv. Hujeda mig vilken pina. Men nu, nu joggar jag ensam, och i den takt jag själv bestämmer - inte för att slå någon sorts rekord, eller bli oerhört smal och vacker, utan helt enkelt för att det är skönt.
Men tillbaka till slutet - det är ganska bra tajming nu. Jag har inga planer på att dricka alkohol på ca två veckor, jag är ledig i en vecka till, vilket ger gott om tid att vänja sig vid denna nya livsstil, jag är vältränad och kommer att njuta än mer av min träning om jag inte röker (för att konditionen blir bättre, och för att jag kommer att ha ett överskott av energi). Jag ska förhoppningsvis snart flytta, och vill inte sunka ner min nya fina lägenhet med äcklig rök. Jag har inte mycket som oroar mig just för stunden - inga uppslitande känslostormar. Sorgen efter pappa får inte vara ett argument längre, särskilt inte eftersom jag faktiskt lovade pappa att jag skulle sluta röka, när han enträget bad då han var mycket sjuk. Nej, pappa är ett argument FÖR att sluta röka.
Strategi? De första dagarna kommer jag att göra allt som krävs för att inte röka. Jag tillåter mig att snusa eller plåstra med nikotinplåster. De första dagarna handlar det nämligen om att komma ifrån rökvanan. När den värsta rökvane-grejen är över, så är det dags att ta hand om nikotinberoendet. Då blir det väl så att jag kommer att trappa ner med hjälp av nikotinhjälpmedel. Men, en del av strategin är att inte tänka FÖR mycket, utom på att jag inte, absolut inte, under några som helst omständigheter, får lov att röka en cigarett.
Nu vet ni detta, ni otrogna. Ha! Ni ska få se!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar