Betydelsen av riter

Människor har alltid använta sig av riter för att komma vidare. Vi har den försmådda kvinnan som stillsamt bränner upp bilderna av sin älskade för att fördriva sin kärlek. Vi har kristna dop och katolsk exorcism, vi har mässor och halshuggna tuppar, och så har vi, kvinnan som skulle sluta röka.

Hon vet inte vilket djävulskt infall som för några dagar sedan fick henne att vandra ner till Willys och skamset köpa cigaretter. Skamset för att hon bara någon dag tidigare klargjort för kassörskan att hon nu slutat röka, och aldrig mer skulle komma dit för att köpa en ask Level. Infallet är svårbegripligt då hon endast en timme tidigare njutit av känslan av att lukta gott, rodna hälsosamt om kinderna, och att vara på väg. Hon tänkte nog att en enda cigg inte skulle kunna skada, och att man kan behärska sig även om man har cigg hemma. Det kan man inte. Med cigaretter hemma är risken mycket hög att det röks, och röks, och röks, tills asken är slut.

Så idag utfördes en rit för att fördriva rök-anden ur kroppen. Hon slet upp de återstående cigaretterna ur asken, och smulade sönder dem en efter en, i ren och skär ilska, och ärligt talat, desperation. FAN TA ER, ERA JÄVLAR! OCH FAN TA TOBAKSBOLAGEN. Varje cigarett fick en symbolisk betydelse:

1, Denna är för löftet jag gav till pappa.
2, Denna är för min åldrande hud.
3, Denna är för mina stinkande kläder.
4, Denna är för mina stinkande fingrar.
5, Denna är för den äckliga andedräkten.
6, Denna är för min usla kondition.
7, Denna är för löftet till min morfar.
8, Denna är för alla de människor som dött av lungcancer.
9, Denna är för alla pengar som jag slösat.
10, Denna är för hela den balans som kommer att följa på rökstoppet.
11, Denna är för att det inte är mysigt att tända doftljus, och stå vid spisen och röra i en fantastisk gryta utan att känna lukt.
12, Denna är för att jag ska klara det.

Efter fullföljd rit, kände hon sig aningen skakig. Kanske som Schyman känt sig när hon eldat upp en massa pengar. "Vad har jag gjort!?" Men hon kände sig även renad, och som om hon tagit ett avgörande kliv till den andra sidan, den där hon aktivt smulat sönder sin cigaretter, där hon inte sparat en enda inför eventualiteten att hon får ångest på kvällen. Nu tutar hon, och kör.

Den ofrivilliga viktbloggaren presenterar sig

Jaha. Då är det alltså meningen att jag ska börja blogga. Det hela började med en utmaning. Jag: gå ner i vikt.

Jenny: sluta röka.

Sen, börjar detta skrivande inferno, som även heter Jenny då, tycka att vi ska blogga ihop.

Jag skriver sällan. Jag mailar med vänner när jag är ute och jobbar, som guide. Men i övrigt varken läser eller skriver jag blogg.

Så för mig blir nog den stora utmaningen att avge livstecken här.

Vi får väl se om jag kommer med djupa insikter om varför vi kvinnor jagar den perfekta vikten.

Eller, om jag tar fasta på hälsoaspekten och blir en ny, främmande människa som tycker bönor och groddar är vägen till himmelriket. Som även tycker att det är lika roligt att laga mat, utan glaset med vin på köksbänken. (Who am I kidding…)

Ett annat alternativ är att bli sportfreak, med tanke på att jag långsamt börjat jogga igen. (De som känner mig, kan dock nästan omedelbart radera bort det alternativet…)

Ytterligare en aspekt är garderoben. Hur kul är det, att ha en massa kläder man inte får på sig?

Men ärligt, handlar det om den eviga kampen om balans. I livet.

Kunde hon klättra, kan väl jag banta?

Bakgrunden är att jag är en jojobantare, regelbunden gäst hos Viktväktarna. Jag har för länge sen insett att deras strategi är den enda som fungerar. Men vad gör man när livet tränger på och man inte orkar. Denna gång var det ”Detförbannadediskbråcket” som gjorde att jag nu nått ”Alltimehigh”. Jag startade i måndags med vikt 78.6 kg. För drygt ett år sedan hämtade jag ut min guldstjärna hos Viktväktarna, guldmedlem med uppnådd målvikt 68 kg. Sen, smällde ryggen, vadmuskeln dog, blixtar och dunder bosatte sig i mitt ben och jag började äta. Och kunde inte röra mig. I december opererades jag. Det var ortopeden i världsmetropolen Hässleholm som rensade bort det gigantiska diskbråcket. Sen fick jag mer eller mindre klara mig själv, vad gäller rehabilitering. Tre månader efter operationen klättrade jag upp på Sri Lankas heliga berg, ”Adam’s peak”. Det är en känsla jag lever på fortfarande. Magi på högsta nivå. Gamla, skröpliga, rynkiga män och kvinnor strävade upp till toppen, utan skor, för att se Buddhas fotspår i soluppgången.

De kämpade. Jag kämpade.

Nu kämpar jag mot vikten.

Jag tänker vinna! Och faan må ta mig, om jag inte lyckas släpa Jenny med mig!

Tillsammans ska vi segra!

Världen ligger under våra fötter, eller hur? När vi nått våra mål.

Hör du det Jenny!!! Jag har sagt det förr och jag säger det igen: Börja sticka, så har du något att hålla i händerna!

Den vackra och den fula bilden

Här sitter jag igen, och det börjar bli höst. Luften sprakar av små ryck av kyla, löven ändrar sakta färg, jag fryser i min pyjamas på den korta sträckan mellan badrummet och sängen. Det börjar kännas fräscht, och fortfarande ganska lätt att dra djupa andetag. Jag börjar känna mig trött, och ledsen, harmonisk, och melankolisk, och snart, snart kreativ. Det börjar kort sagt bli dags att återuppta gamla livsprojekt, såsom att sluta röka och bli vacker i största allmänhet med hjälp av dieter och smink.

Fy fan så skenhelig jag låter, visst gör jag? Jag låter som någon som skulle behöva möblera lite mer på djupet, lite mera under ytan. För i själva verket är bilden av mig själv i den ideala situationen (mager, rökfri, blomstrande) tom och innehållslös - den säger ingenting om hur jag mår eller vad jag tänker på. Det är ju bara en bild, av en kvinna som är smal och har blommiga kinder, och inte håller en cigarett i handen. Motbilden, den är också tom - halvfet, kedjerökande, blek kvinna i medelåldern med skrällande hosta. Det finns ingenting jag tänker på i mina bilder - bilderna är objekt och som sådana icke tänkande; de är inga subjekt. De är roande att titta på ibland, innan verkligheten tränger igenom, det omedelbara behovet av en cigarett, de  tröstlöst tråkiga kvällarna efter jobb när jag ätit middag och inte har så myket annat att känna eller tänka på än att "snart är det dags att gå och lägga sig".

Det behövs något djupare än jakten på bilderna för att jag ska kunna sluta röka eller börja träna, på riktigt.

Varför vill jag bli som på bilden av mig själv i den ideala situationen? Är det nödvändigt att vara lyckad och ha rosor på kinderna?

Om jag tittar efter lite noggrannare ser hon balanserad ut. Jo, just, balanserad. Hennes blick flackar inte - den är fäst någonstans i horisonten. Hon skulle kunna gråta, eller vara alldeles vansinnig, men hon skulle rida ut känslorna utan att gripa efter cigaretterna, för att cigaretterna skulle kunna förmå tankebanorna att brytas. Hon är nog mera hemtam i sig själv än den där andra.

Den halvfeta fula kvinnan, i sitt moln av rök, försöker undkomma, tar till nästan vad som helst för att slippa känna. Rökning och kaffe, rökning och vin, rökning och sömnlöshet. Det maniska missbrukarbeteendet; behovet av att ha en substans för att hålla sig uppe, en kärlek, en idé, ett projekt, rädslan för vad hon ska få se om hon börjar utforska sig själv, om hon når botten. Det är kanske det som gör att jag ofta faller tillbaka till den fula bilden.

Jag har precis duschat och luktar gott, jag försöker att inte tänka på att jag vill röka, för jag vet inte varför jag skulle vilja göra det, kanske för att jag inte vet vad jag ska göra av tiden, av motbilden som (liksom i en destruktiv relation) drar mig mot sig.

Villkor för att jag ska lyckas? De närmsta dagarna, veckorna får jag inte råka ut för alltför krävande situationer - jag måste undvika att vara förälskad, förtvivlad, för glad, för ledsen. Stiltje, STILTJE! Det blir ingen alkohol på några veckor, jag måste skaffa mig något att använda händerna till - sticka, rita, läsa, slåss, lägga pussel, eller lösa korsord. Ja, annars finns det en risk att jag misslyckas. Och så då tänka på hur den snygga bilden trots allt har en substans, den att kvinnan på bilden har nått botten, och inte är rädd för någonting.

Det eviga kretsloppet (ur askan...)

Och ur askan uppstår, liksom så många söndagsmorgnar förr, kvinnan som skulle sluta röka. Det där eviga kretsloppet är mycket intressant. På söndagarna blir jag i allmänhet övertygad om det friska, och sunda livets fördelar. Jag får hybris och tänker att det inte är särskilt svårt att bli en frisk och sund och rosenkindad kvinna med rutor på magen och äpple (inte cigg) i handen. Jag bestämmer mig för att bli en sådan och slutar röka, äter sunt, och tar en timmes promenad. Under veckans lopp sänks kraven, på både rökningsförbudet och den allmänna sunda livsinställningen, och när fredagen kommer är jag så stressad, sur, eller bara dekadent, att jag röker som en bortsbindare, och festar till det på ena eller andra sättet. Ångern kommer på söndagen.

Idag är det söndag och det har gått åt skogen med både diet och rökning i helgen. Men ändå inte helt åt skogen, faktiskt.

Jag har lämnat LCHF-dieten då jag ändå inte gick ner i vikt av den. Varför plåga sig själv om det inte ger resultat? När jag upptäckt, i fredags, att jag inte blivit mager, gjorde jag inte som jag antar att många skulle gjort - nämligen köpt en pizza, en påse godis, och gett fan i hela viktminskningsprojektet, som en protest. Jag gjorde mig en skål med yoghurt och jordgubbar (YES! Har aldrig tidigare erfarit en sådan "craving" efter frukt...), och senare på kvällen åt jag en sallad. Jag är behärskad gällande figuren. Dessutom har jag promenerat i en timme varje dag (inklusive min vingliga promenad hemåt klockan fyra imorse - det räknas!). Jag kommer att fortsätta att inte äta godis, kakor, chips, läsk. Jag kommer också att så lite som möjligt äta mackor, och jag ska sluta småäta på kvällarna. När jag lagat middag måste jag således plocka undan maten direkt, så jag inte småäter ur grytan. Mitt gissel är att jag bor ensam och därför alltid har rester, och förstås att jag lagar för god mat. Jag menar inte detta på ett skrytsamt vis, men jag lägger ju ner tid vid grytorna, och lagar mat som jag gått runt och varit sugen på ett tag, och då är det väl klart att man gärna plockar lite ur grytorna? Nej, det måste sluta! Jag ska äta en portion middag, det har jag bestämt. Men här har jag ett litet problem - vad är EN PORTION? Finns det någon exakt måttenhet på vad en portion är? Jag kan ju skyffla upp hur mycket som helst på en tallrik. Eller, jag kanske har ovanligt stora eller ovanligt små tallrikar, och det kommer ju att avgöra min portionsstorlek. Jag får jobba fram någon vetenskaplighet i det hela. Men vikten och motionen har jag, sammanfattningsvis, under kontroll. Jag känner mig smalare (även om jag tydligen inte är det), eftersom en del benfläsket förvandlats till muskler, och jag tycker mig se en något mer framträdande midja än för några månader sen.

Rökningen då...Ja, det är väl ett mer tragiskt kapitel. Jag har helt enkelt inte lyckats. Somliga dagar röker jag mindre och somliga röker jag mer. Men, jag måste få skylla på min arbetssituation. Jag är hur nervös som helst inför en facklig tvist med min arbetsgivare. Tvisten kan antingen utmynna i ett jag får en fast anställning, eller i ingenting, vilket innebär att jag blir arbetslös utan ersättning från augusti. Jag är arg, orolig, och ledsen över allt det där, och när det nu är som det är med den biten, så är det svårt att sluta röka. Kanske avgörs det hela i morgon, det finns en del som talar för det och isåfall ska jag ta nya tag. Men, det är ju ändå söndag idag, och jag känner mig lite biktfärdig och sådär, så just nu, har jag ju bestämt för att inte röka mer. Sammanfattningsvis vill jag ändå säga att rökningsplanen finns kvar, att jag röker betydligt mindre än för två månader sedan, och att projektet absolut inte givits upp.

Glad söndag på dig som läser!

Upp som en sol...

Jag är en svag människa. Jag är ett kräk. Och det enda jag kan göra är att försöka bli en aning bättre.

Jag berättade igår att jag är aningens pank nu före lön. Igår, söndag, var jag så pank att jag inte kunnat köpa cigaretter även om jag velat. Och kvällen gick. Jag kände en viss olust framför Mad Men vid insikten om att jag inte skulle kunna avsluta mitt maniska tittande med den obligatoriska "godnattciggen", den cigg jag tar på balkongen, stirrande upp i den mörka himlen, lugnande mig själv inför sängen, inför morgondagen, efter dagen. Men det gick. Jag sög ihärdigt på min nikotinspray och försökte att inte tänka på något som varit ledsamt.

Imorse hasade jag mig ur sängen. Somliga människor skuttar upp. Jag vet det. Jag kan se dem framför mig "Oh yes! Väckarklockan ringer, det är det bästa jag vet!" Sen skuttar de ut till mixern och mixar sig en smoothie, varpå de dricker kaffe med mjölk. Jag hasar. Efter den tredje snoozningen vinglade jag upp och ut i köket, som vilken annan morgon som helst. Jag snubblade mig fram till kaffemakeriet och väntade in min kopp. Som avnjöts - utan cigg. Så tråkigt det var, men så mycket tid jag sparade! Det tog bara 20 minuter att göra sig iordning - att jämföra med de sedvanliga 45. Femton minuter ödslar jag alltså i vanliga fall på rökning!

På den korta vägen till jobb träffade jag kollegan H, rökare. Jag spände blicken i honom, och han bjöd gärna på en morgoncigg. Fan ta min svaghet. Får jag skylla på trötthet intill sinnesförvirring?

På lunchen åkte jag till banken för att plocka ut pengar. Och klockan två köpte jag en ask cigaretter. Ingen fara i det, tänkte jag, jag behöver ju inte röka dem. Vilken liten usel liten idiot jag är.

Det började som en sol, igår kväll. Det mesta kändes ganska bra, även om det är lite långsamt utan vanan. Nu är det kväll, och jag har rökt 4,5 cigg idag. Det är förvisso ingenting jämfört med mina sedvanliga 15-20, men ändå. Det är en försämring, särskilt eftersom jag trodde att jag var på väg uppåt, att jag gjort ett genombrott när jag inte rökte igår kväll, eller till morgonkaffet.

Vad kan jag göra? Det enda jag kan göra är att bara strunta i det. På något vis måste jag ta nya tag imorgon, för det är ganska lätt hänt att etablera en ny vana - vanan att inte röka så mycket, men unna sig de "livsviktiga". De livsviktiga dubbleras om man inte är vaksam, och snart är man i samma gamla sits som vanligt. (Jag kan erkänna att jag gärna fortsatt röka om jag haft karaktär nog att röka tre cigaretter om dagen, i resten av mitt liv.)

Finns det någon ljusglimt? Ja, träningen har blivit ett litet beroende. Jag rör mig på något vis varje dag. Min diet, som fortfarande är strikt, känns inte som någon börda. När nu allt annat funkar, så kan jag väl bara få det att funka med rökningen också. Imorgon tar jag nya tag. Jag utesluter, som idag, morgonciggen, och sen får jag bara vara stark, och hålla mig aktiverad (mentalt eller fysiskt).

Jag ber om ursäkt för er som kanske tror på mig. För er som känner mig - hav förtröstan - det kan gå den här gången! Jag är alltid lite seg i starten!

God natt.

En liten självpepp så här i godnattciggsstunden.

Nu är det kväll. Jag brukar röka ganska mycket på kvällarna. Åh helsike vad jag saknar min lilla godnattcigg. Men, utan några alternativ - jag har ju inga cigaretter - håller jag mig ganska lugn ändå. Mycket lugn egentligen - under en filt, med solfrossa och träningsvärk, en katt vid fötterna, Mad Men.

Det är egentligen inte en pina, det här med att inte röka. Det är ganska skönt. Det luktar gott här hemma, av syren. Det ÄR inte så fräscht att spendera kvällarna i soffan, med askfatet inom räckhåll, rökandes cigarett på cigarett.

Ser du att jag försöker peppa mig själv? Men det ÄR inte så farligt, och dessutom "du är ganska duktig om du kan fortsätta så här"!

Det ska nog bli bra detta, det är jag nästan övertygad om.

Jag orkar inte skriva mera, utom just detta, att jag för första gången på flera år, kommer att somna, utan min kvällscigg.

Nu är det allvar.

Imorse tvångsrökte jag upp mina sista cigg, varpå jag handlade mat för mina sista slantar. Nu är det allvar, nu kan jag längta hur mycket jag vill.

Wish me luck, nu har jag hoppat!

/Kvinnan på gränsen till sammanbrott.

19/5 Betraktelser över ett röksug

Idag har jag förstått att det är farligt att sova middag, för rökningens del alltså. Jag tenderar att drömma mardrömmar när jag somnar mitt på dagen. Eller, mardrömmar och mardrömmar...Mer halvt vakna betraktelser över livets ändlighet, min tråkighet, skälen till varför jag är oälskad (av en partner), om pappa. Framförallt om pappa. När jag halvdomnar mitt på dagen är det som att vara tillbaka till tiden då han levde, han framstår tydligt för mig, jag kan nästan känna hans doft, och jag hör hans röst, jag kramar hans hand. När jag tvingade mig att vakna idag, efter sådana bilder, var jag så ledsen att jag kramade hårt om min tålmodiga katt, han som alltid sover på min arm, och grät i hans päls. Och sedan behövde jag gå ut och röka, tyckte jag, för att förtränga olusten, den rena, skära, ledsnaden. Jag vet ju att cigaretterna inte tar bort några känslor, men när man är så ledsen som jag var minuterna efter uppvaknandet, spelar inte mycket så stor roll.

Jag vet inte om det kändes extra hemskt idag, eftersom det idag är ett halvår sedan pappa dog. Puh, jag tror att jag på något vis tappat tidsbegreppet - å ena sidan skulle jag inte bli förvånad om han vandrade in i mitt vardagsrum på sitt vanliga glada vis, men å andra sidan känns det som att jag, familjen, varit i sorg och saknad i en evighet. Det är konstigt, allting.

Så, jag får sluta sova middag den närmsta tiden. Jag får sitta upp och läsa, så jag inte råkar somna.

Cigaretten som jag röker före sängdags ska jag försöka strunta i idag. Bättre att bara korva ihop sig, under nytvättade, väldoftande lakan, och somna in.

Annars har det gått hyggligt idag. Jag drack kaffe i morse utan att röka, och jag har gått två långa promenader, och hållit mig till LCHF-mat. Jag är fortfarande skeptisk till dieten dock, och inser nog att en sådan diet i längden är ohållbar. Det bästa skulle nog vara att köra GI-light. Jag vill ju ändra mitt sätt att leva, och inte leva som en munk i en vecka, för att återgå till dåliga vanor sen. Nu kör jag extra hårt för att jag 1, vill se resultat, och 2, bli av med sötsuget helt och hållet. Jag behöver dessutom komma ifrån småätandet på kvällen, framför Mad Men.

Det känns direkt när man slutar med kolhydrater, och det är en kick. Det är nämligen så att magen sjunker in, inom loppet av några timmar. Jag antar att man blir svullen av brödet, pastan, tja, kolhydraterna. Den där känslan av att vara uppsvullen, som jag kände igår är helt borta.

Imorgon ska solen skina, och jag ska hålla mig utomhus. Jag tar med en bunte uppsatser som måste rättas, och lapar c-vitamin. Så länge jag inte är hemma är rökningen inga problem.

Godkväll.

18/5 Den logiska följden...

Jag har känt mig aningen sur de senaste dagarna. På väldigt kort tid har nämligen magen blivit uppsvullen, ja, hela kroppen har känts uppsvullen. Kort sagt: jag har känt mig som en fet gammal padda. Jag har uteslutit att det skulle ha med rökslutet att göra - jag har ju nikotinplåster, och dessutom har jag fuskat med två eller tre cigg varje dag. Men det slog mig nu, som en blixt från en klar himmel, att jag ju faktiskt slutat helt och hållet med att snusa! Jag snusade ju för bövelen mer än vad jag rökte! Nu, sedan i måndags har jag varit så inriktad på att klara av att hålla mig ifrån cigaretterna, att jag inte tänkt på att det faktiskt är två beroenden jag försöker punktera. AHA!

Det är tydligen så, att även om nikotintillförseln finns i plåstret, så finns inte de ämnen som kör igång ämnesomsättningen, och dessutom binder kroppen av någon anledning vätska när man kickar cigg/snus. Boten? Dricka mycket, äta sunt, och röra på sig.

Jag har rört mycket på mig sedan i måndags. Minst 45 minuters powerwalk/dag, och situps/armhävningar på kvällarna före sängen. Nu för jag in ytterligare ett element i min livsstilsförändring: en sorts hemmasnickrad LCHF-diet. Det som är strikt förbjudet är socker i form av godis, kakor, chips, läsk, eller saft. Det är också i mitt hushåll förbjudet med potatis, pasta, och bröd utom vid särskilt festliga tillfällen. Blir jag hem- eller utbjuden äter jag vad som finns. Jag ska också sluta äta middag runt åtta om kvällarna, och sätta en mattid på 18:00.

Det finns, och det har jag märkt varje gång jag försökt sluta röka, en logisk följd av goda vanor. Man håller 1, upp med rökningen, och då känns det 2, skönt att röra på sig, (och viktigt för att slippa viktuppgång. När man slutat röka/snusa blir man uppsvullen och fet, varför man 3, inför diet.

Det här kan bli bra. Jag ser just nu, inga hot mot mina goda föresatser. Jag har inte någon eländig kärlekshistoria att bekymra mig om, jag har ett långt sommarlov att se framemot. Jag lovade pappa att sluta röka, och jag kan på något vis känna hans gillande varje gång jag struntar i att gå ut på balkongen och röka.

Idag har jag kommit igenom någon sorts psykisk barriär. Igår kväll var jag bortbjuden på middag, och rökte inte en cigg, och idag har jag inte tänkt så mycket på det (utom den där fimpen jag rökte vid morgonkaffet), ikväll ska jag ut och äta med familjen, och då ska jag våga mig på att ta en öl medan jag gör mig i ordning. Det är det riktiga styrkeprovet - alkohol utan cigaretter! Men dricka vill jag ju kunna göra ibland, så det är bara att försöka vänja sig. Minnena från tidigare rökslut, av att dricka utan cigg, är helt gudomliga. Man blir inte sådär tjock och luddig i huvudet när man röker som om man ville röka ut hjärnan, och man slipper framför allt baksmällan. Jag får försöka hålla fast i de minnena!

Ha en skön fredag!

16/5 Jag och Bridget Jones

Kommer osökt att tänka på Bridget Jones Dagbok. Den som jag läste och skrattade över vid 15 års ålder. Jag älskade det faktum att hon var lite sådär misslyckad, sådär lite småtjock, med komplex för sin rökning, och ja, sig själv i stort. Hon skrev ner dagsaktuell vikt och antal rökta cigaretter i den berömda dagboken, om jag inte minns fel. Kanske var det antalet drinkar också.

Du kommer aldrig att få nöjet att följa mina viktupp- och nedgångar. Det får finnas en gräns, och gränsen går just där. Men det är möjligt att jag i övrigt kan glädja dig med mina fall, kanske jag kan få dig att le medkännande, kanske igenkännande, kanske skadeglatt. Vilken glädje jag än kan bibringa min medmänniska, vill jag bibringa den! Glädje är gratis men ack så svårt att få tag på.

Dagen då? Jadå, den började bra. Jag gick upp halv sex på morgonen, efter att ha lyckats vrida mig till sömns runt halv ett. Jag promenerade i 45 minuter och kom hem. Väl hemma åt jag en frukost. Du vet frukost? Sådant som galet hurtfriska människor äter, vid ett IKEA-vitt bord, med en sol som inte avslöjar en endaste liten dammtuss någonstans. Kan du hör Kellogsfraset när det skvimper ner i mjölken? Höra kluckandet av apelsinjuice som hälls upp i ett immigt glas. Leendet! Kan du se leendet? Det kan inte jag. Men jag försökte iallafall. Och det var ganska gott då, halv sju, med ytterligare en kopp kaffe och en ostmacka. Rökningen? Ja, eh, alltså. En cigg totalt under processens gång.

Sedan gick allt bra. Jag bråkade med elever, var allmänt trött och grinig, hade en sträckning i rumpan som gjorde att jag haltade runt som en gammal kärring, och jag hade många långa håltimmar. Men jag var inte röksugen, inte på hela tiden, faktiskt. Fram tills klockan fem.

Då slutade jag jobba, och då var mina cigg slut. Jag överlade med mig själv: "Hm...om jag köper en ask nu, och lovar mig själv att den ska vara i minst tio dagar. Det kan man väl göra? Man ska ju trappa ner, försiktigt."

Sagt och gjort: FAILURE! Rökte en cigarett och tänkte på hur onödig den var hela tiden. Den förbättrade inte min livssituation i stort. Den gjorde mig inte lycklig, den gjorde mig inte intelligent. Inte heller smal eller rosenkindad. Tusan - varför har jag så svag karaktär? Vad är det för en liten djävul som sitter på min axel? Heter den "Destruktiv" eller "Trotsig", eller både och?

Imorgon bitti ska jag promenera i två timmar har jag bestämt. Sedan ska jag lyssna på ljudbok och sticka. Hela dagen. Och jag ska inte SKA inte, röka.

Tisdag 15/5

Detta är den andra dagen, och jag är inte rökfri. Jag har rökt tre cigaretter idag.  Jag beslöt mig nämligen för att sluta med en halvpack cig kvar, och tänkte, att nu är det mjukstart, och sen gäller det, typ imorgon förmiddag, eller däromkring.

Hjälpmedel

Somliga hävdar att det bästa är att sluta knall bom. Jo, det är det kanske, säkert. Men jag behöver för det första känna mig nyttig och duktig (som inte blossar). Det gör jag efter några dagar. Därefter kommer jag successivt att dra ner på både nikotinplåster och inhalator. Niqotinell rekommenderar storrökare (som jag) att förutom högsta styrka på plåster, ta till ett svagare hjälpmedel, den första veckan, när vanans makt gör en lika nervös som det kemiska begäret. Det är ganska mysigt att pyssla med sin lilla inhalator på kvällarna...

Motion. Från och med för några veckor sedan promenerar jag dagligen, i minst en halvtimme. Jag ska utöka det hela till någonting av mer ansträngande karaktär, typ styrketräning eller jogging. Men minimum är alltså promenad.

Svagheterna

Men jag har lärt mig en del. Exempelvis har jag nu identifierat tre "svaga stunder" varje dag. Naturligtvis förlorar hela morgonkaffet sin charm när det inte kan avnjutas med en cigarett. Bah. Jag kunde ju lika gärna dricka isvatten eller té eller något annat halvblaskigt. Jag kunde lika gärna ligga kvar i sängen och strunta i att gå till jobb. För så tråkigt är det, och så trött blir man, när man inte kan ta sin morgoncigg. Så har vi då eftermiddagsciggen efter jobb. När man äntligen, äntligen, får en stund över för sig själv, och, tja, vill fimpa jobbdagen och påbörja ledigheten. Slutligen kvällsciggen, den där eftertänksamhetsciggen, när man reflekterar över dagen och morgondagen, när man liksom kramar sig själv en gnutta.

Så är svagheterna en vanlig dag, när ingenting av reelt jävlig karaktär dyker upp.

Vad kan jag dra för slutsatser av detta? Cigaretterna funkar som markörer. De markerar att något börjar eller att något slutar. Jag måste hitta nya markörer.

Jag är för övrigt alltid svagast när jag har tråkigt. Jag måste ha ett vettigt projekt. Idag när jag lagade mat tänkte jag inte alls på att röka. Men, jag kan ju inte laga mat hela tiden!

Styrkorna

Varför satte jag igång detta projekt? Var det för att plåga mig själv lite extra? Tvärtom! Jag minns hur det var att vara nikotinfri - jag minns framförallt det där lugnet i kroppen. Jag minns också hur det var att ha god kondition, rosiga kinder. Det var dessutom fint att känna doften av vårblommar efter ett stilla kvällsregn. Det kändes lyxigt att håret fortfarande, flera timmar efter dusch, luktade gott. Jag vet om allt detta och kan hålla fast vid det.

Jag hade flera tillfällen att röka idag, och undvek dem. Jag gick hem på rasterna och tvättade, och kunde lätt slunkit upp på balkongen för några bloss. Tanken föresvävade mig flera gånger, men jag undvek.

De svaga punkterna ovan känner jag igen. De var de svåraste när jag slutade sist. Men trots allt klarade jag av att gå och lägga mig, eller vakna, under tre månader, utan att röka. Jag blev mer effektiv. På morgonen kunde jag till och med diska ibland, och på kvällarna läsa mig bort från tankar på rökning. Det VAR jobbigt i början. De första veckorna var jag aningens manisk, utan ro att hålla mig icke- sysselsatt. Sedan gled jag in i nya vanor på ett ganska omärkligt vis. Plötsligt var mycket bara förändrat.

Råd till mig själv inför morgondagen

Jag ska utesluta en av mina "svaga" cigarettstunder, så att jag imorgon bara röker två cigaretter. Jag kommer att välja bort eftermiddagsciggen. Dessutom kommer jag nog bara att röka en halv på morgonen, och en halv på kvällen.

Jag ska motionera. I morgon bitti sätter jag klockan på halv sex och promenerar i en timme. Dels bränns flest kalorier på morgonen, och det behöver jag - jag vill INTE gå upp de där obligatoriska kilona för rökslutets skull. Dels ger promenader på morgonen en möjlighet till planering av dagen. Jag är nästan alltid gladast på morgonen när jag jobbar (tvärtom under ledigheter), och varför inte ta tillfället i akt att peppa sig själv under en hel timme av fågelsång, gång, och navelskådning?

Jag måste försöka undvika att ha tråkigt. Så, när jag inte, på morgonen ränner runt, måste jag hitta en hobby. De tre starkaste alternativen är puzzel, målande, eller stickning. Jag vill verkligen läsa, men känner mig aningens ofokuserad just nu och har svårt att komma in i en bok.

Jag uppdaterar om hur morgondagen utfallit imorgonkväll. Ni som redan lyckats sluta och har ovärderlig information att dela med er - gör så!