Här sitter jag igen, och det börjar bli höst. Luften sprakar av små ryck av kyla, löven ändrar sakta färg, jag fryser i min pyjamas på den korta sträckan mellan badrummet och sängen. Det börjar kännas fräscht, och fortfarande ganska lätt att dra djupa andetag. Jag börjar känna mig trött, och ledsen, harmonisk, och melankolisk, och snart, snart kreativ. Det börjar kort sagt bli dags att återuppta gamla livsprojekt, såsom att sluta röka och bli vacker i största allmänhet med hjälp av dieter och smink.
Fy fan så skenhelig jag låter, visst gör jag? Jag låter som någon som skulle behöva möblera lite mer på djupet, lite mera under ytan. För i själva verket är bilden av mig själv i den ideala situationen (mager, rökfri, blomstrande) tom och innehållslös - den säger ingenting om hur jag mår eller vad jag tänker på. Det är ju bara en bild, av en kvinna som är smal och har blommiga kinder, och inte håller en cigarett i handen. Motbilden, den är också tom - halvfet, kedjerökande, blek kvinna i medelåldern med skrällande hosta. Det finns ingenting jag tänker på i mina bilder - bilderna är objekt och som sådana icke tänkande; de är inga subjekt. De är roande att titta på ibland, innan verkligheten tränger igenom, det omedelbara behovet av en cigarett, de tröstlöst tråkiga kvällarna efter jobb när jag ätit middag och inte har så myket annat att känna eller tänka på än att "snart är det dags att gå och lägga sig".
Det behövs något djupare än jakten på bilderna för att jag ska kunna sluta röka eller börja träna, på riktigt.
Varför vill jag bli som på bilden av mig själv i den ideala situationen? Är det nödvändigt att vara lyckad och ha rosor på kinderna?
Om jag tittar efter lite noggrannare ser hon balanserad ut. Jo, just, balanserad. Hennes blick flackar inte - den är fäst någonstans i horisonten. Hon skulle kunna gråta, eller vara alldeles vansinnig, men hon skulle rida ut känslorna utan att gripa efter cigaretterna, för att cigaretterna skulle kunna förmå tankebanorna att brytas. Hon är nog mera hemtam i sig själv än den där andra.
Den halvfeta fula kvinnan, i sitt moln av rök, försöker undkomma, tar till nästan vad som helst för att slippa känna. Rökning och kaffe, rökning och vin, rökning och sömnlöshet. Det maniska missbrukarbeteendet; behovet av att ha en substans för att hålla sig uppe, en kärlek, en idé, ett projekt, rädslan för vad hon ska få se om hon börjar utforska sig själv, om hon når botten. Det är kanske det som gör att jag ofta faller tillbaka till den fula bilden.
Jag har precis duschat och luktar gott, jag försöker att inte tänka på att jag vill röka, för jag vet inte varför jag skulle vilja göra det, kanske för att jag inte vet vad jag ska göra av tiden, av motbilden som (liksom i en destruktiv relation) drar mig mot sig.
Villkor för att jag ska lyckas? De närmsta dagarna, veckorna får jag inte råka ut för alltför krävande situationer - jag måste undvika att vara förälskad, förtvivlad, för glad, för ledsen. Stiltje, STILTJE! Det blir ingen alkohol på några veckor, jag måste skaffa mig något att använda händerna till - sticka, rita, läsa, slåss, lägga pussel, eller lösa korsord. Ja, annars finns det en risk att jag misslyckas. Och så då tänka på hur den snygga bilden trots allt har en substans, den att kvinnan på bilden har nått botten, och inte är rädd för någonting.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar