Tärningen är kastad

Tärningen är kastad!

Men innan jag berättar på vilket sätt måste jag bara berätta om vidden av mitt nikotinberoende. De senaste åren har jag inte spenderat en minut om dygnet utan nikotin i kroppen. Grunddosen har antingen bestått av snus eller nikotinplåster, och ungefär en gång i timmen, under dygnets vakna timmar, har dosen spätts på med en cigarett. Jag har periodvis försökt att sluta - och varje gång som jag köpt plåster så har jag lyckats intala mig att nu, NU, ska jag bara hålla mig till plåster och inte köpa cigaretter. Sen har det tagit mer eller mindre lång tid för mig att börja röka igen. Oftast bara någon timme, eller tre.. Ja, det har inte gått så bra. Till min fördel kan sägas att jag faktiskt aldrig snusat och använt nikotinplåster samtidigt - det skulle förmodligen döda mig. Till mitt försvar kan jag möjligen också säga att "viljan har varit god". Jag har ju velat, minst en gång i veckan, sluta röka.

Du förstår förmodligen vidden av att sluta med nikotin helt och hållet, och helt abrupt för en stornikotinist som jag? Förmodligen skulle jag inte kunna sova på flera dygn, jag skulle bli deprimerad, aggressiv, förstoppad, trött, förkyld, få lågt blodtryck (farligt lågt), och helt enkelt var helt eländig.

Så att ta steget till att sluta använda nikotin är enormt för mig. Och idag har jag kastat en mindre tärning: Jag har slutat upp med snuset som hjälpmedel, och jag valde att köpa de näst svagaste plåstren - dem som man egentligen ska börja med efter sex veckors avvänjning med de starkaste. För en och en halv timme sedan satte jag på ett sådant plåster och spottade ut den slemmiga snusen.

Just nu sitter jag och väntar - när ska den komma, den där berömda abstinensen? När ska jag börja få handsvett, susningar i öronen, och när ska jag vilja strypa någon?

Jag känner mig faktiskt, helt normal. Mycket skumt.

Planen är iallafall att hålla mig till denna styrkan i en vecka, och sedan gå över till de allra svagaste i en vecka, och sedan skippa plåstren helt och hållet, och med detta vara nikotinfri. Jag orkar verkligen inte hålla på att harva med de tyngsta plåstren i sex veckor, innan jag så smått kan gå ner till de jag har nu. Det är för segt! Jag vill vara fri nu, nu, nu! Men, insiktsfull som jag är, vet jag att just ivern kan bli mitt fall - jag drabbas av storhetsvansinne och tror att allt är över, och då, DÅ, kommer fröken Abstinens på besök och jag är svag i karaktären på grund av storhetsvansinnet. Jag lovar att jag ska försöka att ta det lugnt.

Men med att sluta röka är det som med PMS (och jag tror att de flesta kvinnor häri kan le en aning igenkännande): Man är medveten om att det kan vara pms/abstinens som kan börja spöka, och tänker i förhand att man inte ska ta ett eventuellt tungsinne på allvar. När tungsinnet kommer förstår man att det är pms/abstinens, och trots detta, TROTS detta kan man inte låta bli att blir totalt deprimerad eller förbannad.

Så här kan det låta i huvudet vid depp: "Fan. Livet är meningslöst. Jag är totalt ensam och kommer aldrig att träffa någon, ingen människa bryr sig om mig. Jag kommer att dö ensam utan efterlevande eller vänner. Man vet aldrig när någon man älskar ska bli sjuk, kanske redan i morgon. Vad är meningen med allt det här, med det här livet?"

Så här kan det låta vid ilska: "Fan ta alla jävla idioter, alla sega pissmyror som drar runt i sina monsteråk till bilar och förstör för cyklister och miljön. Fan ta alla vänner som bara skiter i mig (FÖR NU ÄR DET SYND OM MIG!), och djävulen hämta dem som alltid klyddar på apoteket och ska prata i evigheter med apotekspersonalen. Må djävulen också hämta den här blåsten, och den där jävla stenen som var tvungen att ligga på marken så att jag skulle slå tån i den."

Så kan det låta vid ytterlighetstillstånden av både pms och abstinens. Och jag ska verkligen (om abstinensen dyker upp), försöka förhålla mig kallsinnig - besvärja sinnesstämningen som om det vore en ond ande. Vara snäll mot mig själv, och klappa mig på axeln och säga "Såja, såja, det går över! Unna du dig lite godis eller vad du vill, för du är ändå duktig som inte röker."

Vi får se hur det hela utvecklar sig. För närvarande är allt som sagt oväntat lugnt, och jag ska återuppta min läsning av en diger bok om bronsåldern. Läsning är för övrigt en god sysselsättning vid rökslut - plockar fokus från mig själv, och den där naveln, och lägger den i en helt annan tid, med ganska oförargliga människor.

Att sluta, och att sluta

God middag era gamla otäcka människor, ni som hånler, eller, ler i mjugg, varje gång som undertecknad deklarerar att hon ska sluta röka. Låt mig klargöra en sak för er: Jag har återigen beslutat mig för att sluta röka.

Det är skillnad mellan att sluta och sluta. En seglivad tradition har blivit att jag på söndagsmorgnarna - bakfull, hostig, ångerfull, och allmänt vedervärdig både till det yttre och inre - tagit impulsiva beslut att sluta röka. Jag har föreställt mig själv som en rosenknopp, mitt hem som en väldoftande oas (för jag röker inomhus, oftast), mitt sinne rofyllt, moget, balanserat, och bestämt - och den bilden är ganska attraktiv när man sitter där, i sin misär, på söndagsmorgonen. Enligt traditionen misslyckas jag framåt eftermiddag/kväll, då jag börjar bli uttråkad, och i behov av någonting som fördriver tiden - rökning. Hur som helst, det är ett sätt att sluta: söndagssluta.

Sen har vi den andra typen av slut - sådana som växer fram under moget övervägande - sådana som inte sker av ren impulsivitet och övertro på den egna karaktären. Ett sådant slut är nyårsslutet. Jag ville sluta redan för några dagar sedan, men visste att jag skulle röka på nyårsafton, ställd inför allt möjliga former av dryckesvaror, och då var det dumt att sluta, tänkte jag, efter "moget övervägande". Jag har börjat motionera, och är nog, om jag får säga det själv, i den bästa fysiska form jag varit i sedan jag spelade fotboll. Jag joggar och njuter på alla sätt av att känna en sorts kontroll över kroppen - såväl andning som muskler. Det är skönt att känna att man kan springa, och springa, och springa, och njuta av det. Det är ganska revolutionerande för mig. Inte ens när jag spelade fotboll uppskattade jag joggningen runt Pildammsparken. Fy sjutton vilken plåga - tränare som tog tid, lagkamrater med mycket bättre kondition än jag själv. Hujeda mig vilken pina. Men nu, nu joggar jag ensam, och i den takt jag själv bestämmer - inte för att slå någon sorts rekord, eller bli oerhört smal och vacker, utan helt enkelt för att det är skönt.

Men tillbaka till slutet - det är ganska bra tajming nu. Jag har inga planer på att dricka alkohol på ca två veckor, jag är ledig i en vecka till, vilket ger gott om tid att vänja sig vid denna nya livsstil, jag är vältränad och kommer att njuta än mer av min träning om jag inte röker (för att konditionen blir bättre, och för att jag kommer att ha ett överskott av energi). Jag ska förhoppningsvis snart flytta, och vill inte sunka ner min nya fina lägenhet med äcklig rök. Jag har inte mycket som oroar mig just för stunden - inga uppslitande känslostormar. Sorgen efter pappa får inte vara ett argument längre, särskilt inte eftersom jag faktiskt lovade pappa att jag skulle sluta röka, när han enträget bad då han var mycket sjuk. Nej, pappa är ett argument FÖR att sluta röka.

Strategi? De första dagarna kommer jag att göra allt som krävs för att inte röka. Jag tillåter mig att snusa eller plåstra med nikotinplåster. De första dagarna handlar det nämligen om att komma ifrån rökvanan. När den värsta rökvane-grejen är över, så är det dags att ta hand om nikotinberoendet. Då blir det väl så att jag kommer att trappa ner med hjälp av nikotinhjälpmedel. Men, en del av strategin är att inte tänka FÖR mycket, utom på att jag inte, absolut inte, under några som helst omständigheter, får lov att röka en cigarett.

Nu vet ni detta, ni otrogna. Ha! Ni ska få se!

Betydelsen av riter

Människor har alltid använta sig av riter för att komma vidare. Vi har den försmådda kvinnan som stillsamt bränner upp bilderna av sin älskade för att fördriva sin kärlek. Vi har kristna dop och katolsk exorcism, vi har mässor och halshuggna tuppar, och så har vi, kvinnan som skulle sluta röka.

Hon vet inte vilket djävulskt infall som för några dagar sedan fick henne att vandra ner till Willys och skamset köpa cigaretter. Skamset för att hon bara någon dag tidigare klargjort för kassörskan att hon nu slutat röka, och aldrig mer skulle komma dit för att köpa en ask Level. Infallet är svårbegripligt då hon endast en timme tidigare njutit av känslan av att lukta gott, rodna hälsosamt om kinderna, och att vara på väg. Hon tänkte nog att en enda cigg inte skulle kunna skada, och att man kan behärska sig även om man har cigg hemma. Det kan man inte. Med cigaretter hemma är risken mycket hög att det röks, och röks, och röks, tills asken är slut.

Så idag utfördes en rit för att fördriva rök-anden ur kroppen. Hon slet upp de återstående cigaretterna ur asken, och smulade sönder dem en efter en, i ren och skär ilska, och ärligt talat, desperation. FAN TA ER, ERA JÄVLAR! OCH FAN TA TOBAKSBOLAGEN. Varje cigarett fick en symbolisk betydelse:

1, Denna är för löftet jag gav till pappa.
2, Denna är för min åldrande hud.
3, Denna är för mina stinkande kläder.
4, Denna är för mina stinkande fingrar.
5, Denna är för den äckliga andedräkten.
6, Denna är för min usla kondition.
7, Denna är för löftet till min morfar.
8, Denna är för alla de människor som dött av lungcancer.
9, Denna är för alla pengar som jag slösat.
10, Denna är för hela den balans som kommer att följa på rökstoppet.
11, Denna är för att det inte är mysigt att tända doftljus, och stå vid spisen och röra i en fantastisk gryta utan att känna lukt.
12, Denna är för att jag ska klara det.

Efter fullföljd rit, kände hon sig aningen skakig. Kanske som Schyman känt sig när hon eldat upp en massa pengar. "Vad har jag gjort!?" Men hon kände sig även renad, och som om hon tagit ett avgörande kliv till den andra sidan, den där hon aktivt smulat sönder sin cigaretter, där hon inte sparat en enda inför eventualiteten att hon får ångest på kvällen. Nu tutar hon, och kör.

Den ofrivilliga viktbloggaren presenterar sig

Jaha. Då är det alltså meningen att jag ska börja blogga. Det hela började med en utmaning. Jag: gå ner i vikt.

Jenny: sluta röka.

Sen, börjar detta skrivande inferno, som även heter Jenny då, tycka att vi ska blogga ihop.

Jag skriver sällan. Jag mailar med vänner när jag är ute och jobbar, som guide. Men i övrigt varken läser eller skriver jag blogg.

Så för mig blir nog den stora utmaningen att avge livstecken här.

Vi får väl se om jag kommer med djupa insikter om varför vi kvinnor jagar den perfekta vikten.

Eller, om jag tar fasta på hälsoaspekten och blir en ny, främmande människa som tycker bönor och groddar är vägen till himmelriket. Som även tycker att det är lika roligt att laga mat, utan glaset med vin på köksbänken. (Who am I kidding…)

Ett annat alternativ är att bli sportfreak, med tanke på att jag långsamt börjat jogga igen. (De som känner mig, kan dock nästan omedelbart radera bort det alternativet…)

Ytterligare en aspekt är garderoben. Hur kul är det, att ha en massa kläder man inte får på sig?

Men ärligt, handlar det om den eviga kampen om balans. I livet.

Kunde hon klättra, kan väl jag banta?

Bakgrunden är att jag är en jojobantare, regelbunden gäst hos Viktväktarna. Jag har för länge sen insett att deras strategi är den enda som fungerar. Men vad gör man när livet tränger på och man inte orkar. Denna gång var det ”Detförbannadediskbråcket” som gjorde att jag nu nått ”Alltimehigh”. Jag startade i måndags med vikt 78.6 kg. För drygt ett år sedan hämtade jag ut min guldstjärna hos Viktväktarna, guldmedlem med uppnådd målvikt 68 kg. Sen, smällde ryggen, vadmuskeln dog, blixtar och dunder bosatte sig i mitt ben och jag började äta. Och kunde inte röra mig. I december opererades jag. Det var ortopeden i världsmetropolen Hässleholm som rensade bort det gigantiska diskbråcket. Sen fick jag mer eller mindre klara mig själv, vad gäller rehabilitering. Tre månader efter operationen klättrade jag upp på Sri Lankas heliga berg, ”Adam’s peak”. Det är en känsla jag lever på fortfarande. Magi på högsta nivå. Gamla, skröpliga, rynkiga män och kvinnor strävade upp till toppen, utan skor, för att se Buddhas fotspår i soluppgången.

De kämpade. Jag kämpade.

Nu kämpar jag mot vikten.

Jag tänker vinna! Och faan må ta mig, om jag inte lyckas släpa Jenny med mig!

Tillsammans ska vi segra!

Världen ligger under våra fötter, eller hur? När vi nått våra mål.

Hör du det Jenny!!! Jag har sagt det förr och jag säger det igen: Börja sticka, så har du något att hålla i händerna!

Den vackra och den fula bilden

Här sitter jag igen, och det börjar bli höst. Luften sprakar av små ryck av kyla, löven ändrar sakta färg, jag fryser i min pyjamas på den korta sträckan mellan badrummet och sängen. Det börjar kännas fräscht, och fortfarande ganska lätt att dra djupa andetag. Jag börjar känna mig trött, och ledsen, harmonisk, och melankolisk, och snart, snart kreativ. Det börjar kort sagt bli dags att återuppta gamla livsprojekt, såsom att sluta röka och bli vacker i största allmänhet med hjälp av dieter och smink.

Fy fan så skenhelig jag låter, visst gör jag? Jag låter som någon som skulle behöva möblera lite mer på djupet, lite mera under ytan. För i själva verket är bilden av mig själv i den ideala situationen (mager, rökfri, blomstrande) tom och innehållslös - den säger ingenting om hur jag mår eller vad jag tänker på. Det är ju bara en bild, av en kvinna som är smal och har blommiga kinder, och inte håller en cigarett i handen. Motbilden, den är också tom - halvfet, kedjerökande, blek kvinna i medelåldern med skrällande hosta. Det finns ingenting jag tänker på i mina bilder - bilderna är objekt och som sådana icke tänkande; de är inga subjekt. De är roande att titta på ibland, innan verkligheten tränger igenom, det omedelbara behovet av en cigarett, de  tröstlöst tråkiga kvällarna efter jobb när jag ätit middag och inte har så myket annat att känna eller tänka på än att "snart är det dags att gå och lägga sig".

Det behövs något djupare än jakten på bilderna för att jag ska kunna sluta röka eller börja träna, på riktigt.

Varför vill jag bli som på bilden av mig själv i den ideala situationen? Är det nödvändigt att vara lyckad och ha rosor på kinderna?

Om jag tittar efter lite noggrannare ser hon balanserad ut. Jo, just, balanserad. Hennes blick flackar inte - den är fäst någonstans i horisonten. Hon skulle kunna gråta, eller vara alldeles vansinnig, men hon skulle rida ut känslorna utan att gripa efter cigaretterna, för att cigaretterna skulle kunna förmå tankebanorna att brytas. Hon är nog mera hemtam i sig själv än den där andra.

Den halvfeta fula kvinnan, i sitt moln av rök, försöker undkomma, tar till nästan vad som helst för att slippa känna. Rökning och kaffe, rökning och vin, rökning och sömnlöshet. Det maniska missbrukarbeteendet; behovet av att ha en substans för att hålla sig uppe, en kärlek, en idé, ett projekt, rädslan för vad hon ska få se om hon börjar utforska sig själv, om hon når botten. Det är kanske det som gör att jag ofta faller tillbaka till den fula bilden.

Jag har precis duschat och luktar gott, jag försöker att inte tänka på att jag vill röka, för jag vet inte varför jag skulle vilja göra det, kanske för att jag inte vet vad jag ska göra av tiden, av motbilden som (liksom i en destruktiv relation) drar mig mot sig.

Villkor för att jag ska lyckas? De närmsta dagarna, veckorna får jag inte råka ut för alltför krävande situationer - jag måste undvika att vara förälskad, förtvivlad, för glad, för ledsen. Stiltje, STILTJE! Det blir ingen alkohol på några veckor, jag måste skaffa mig något att använda händerna till - sticka, rita, läsa, slåss, lägga pussel, eller lösa korsord. Ja, annars finns det en risk att jag misslyckas. Och så då tänka på hur den snygga bilden trots allt har en substans, den att kvinnan på bilden har nått botten, och inte är rädd för någonting.

Det eviga kretsloppet (ur askan...)

Och ur askan uppstår, liksom så många söndagsmorgnar förr, kvinnan som skulle sluta röka. Det där eviga kretsloppet är mycket intressant. På söndagarna blir jag i allmänhet övertygad om det friska, och sunda livets fördelar. Jag får hybris och tänker att det inte är särskilt svårt att bli en frisk och sund och rosenkindad kvinna med rutor på magen och äpple (inte cigg) i handen. Jag bestämmer mig för att bli en sådan och slutar röka, äter sunt, och tar en timmes promenad. Under veckans lopp sänks kraven, på både rökningsförbudet och den allmänna sunda livsinställningen, och när fredagen kommer är jag så stressad, sur, eller bara dekadent, att jag röker som en bortsbindare, och festar till det på ena eller andra sättet. Ångern kommer på söndagen.

Idag är det söndag och det har gått åt skogen med både diet och rökning i helgen. Men ändå inte helt åt skogen, faktiskt.

Jag har lämnat LCHF-dieten då jag ändå inte gick ner i vikt av den. Varför plåga sig själv om det inte ger resultat? När jag upptäckt, i fredags, att jag inte blivit mager, gjorde jag inte som jag antar att många skulle gjort - nämligen köpt en pizza, en påse godis, och gett fan i hela viktminskningsprojektet, som en protest. Jag gjorde mig en skål med yoghurt och jordgubbar (YES! Har aldrig tidigare erfarit en sådan "craving" efter frukt...), och senare på kvällen åt jag en sallad. Jag är behärskad gällande figuren. Dessutom har jag promenerat i en timme varje dag (inklusive min vingliga promenad hemåt klockan fyra imorse - det räknas!). Jag kommer att fortsätta att inte äta godis, kakor, chips, läsk. Jag kommer också att så lite som möjligt äta mackor, och jag ska sluta småäta på kvällarna. När jag lagat middag måste jag således plocka undan maten direkt, så jag inte småäter ur grytan. Mitt gissel är att jag bor ensam och därför alltid har rester, och förstås att jag lagar för god mat. Jag menar inte detta på ett skrytsamt vis, men jag lägger ju ner tid vid grytorna, och lagar mat som jag gått runt och varit sugen på ett tag, och då är det väl klart att man gärna plockar lite ur grytorna? Nej, det måste sluta! Jag ska äta en portion middag, det har jag bestämt. Men här har jag ett litet problem - vad är EN PORTION? Finns det någon exakt måttenhet på vad en portion är? Jag kan ju skyffla upp hur mycket som helst på en tallrik. Eller, jag kanske har ovanligt stora eller ovanligt små tallrikar, och det kommer ju att avgöra min portionsstorlek. Jag får jobba fram någon vetenskaplighet i det hela. Men vikten och motionen har jag, sammanfattningsvis, under kontroll. Jag känner mig smalare (även om jag tydligen inte är det), eftersom en del benfläsket förvandlats till muskler, och jag tycker mig se en något mer framträdande midja än för några månader sen.

Rökningen då...Ja, det är väl ett mer tragiskt kapitel. Jag har helt enkelt inte lyckats. Somliga dagar röker jag mindre och somliga röker jag mer. Men, jag måste få skylla på min arbetssituation. Jag är hur nervös som helst inför en facklig tvist med min arbetsgivare. Tvisten kan antingen utmynna i ett jag får en fast anställning, eller i ingenting, vilket innebär att jag blir arbetslös utan ersättning från augusti. Jag är arg, orolig, och ledsen över allt det där, och när det nu är som det är med den biten, så är det svårt att sluta röka. Kanske avgörs det hela i morgon, det finns en del som talar för det och isåfall ska jag ta nya tag. Men, det är ju ändå söndag idag, och jag känner mig lite biktfärdig och sådär, så just nu, har jag ju bestämt för att inte röka mer. Sammanfattningsvis vill jag ändå säga att rökningsplanen finns kvar, att jag röker betydligt mindre än för två månader sedan, och att projektet absolut inte givits upp.

Glad söndag på dig som läser!

Upp som en sol...

Jag är en svag människa. Jag är ett kräk. Och det enda jag kan göra är att försöka bli en aning bättre.

Jag berättade igår att jag är aningens pank nu före lön. Igår, söndag, var jag så pank att jag inte kunnat köpa cigaretter även om jag velat. Och kvällen gick. Jag kände en viss olust framför Mad Men vid insikten om att jag inte skulle kunna avsluta mitt maniska tittande med den obligatoriska "godnattciggen", den cigg jag tar på balkongen, stirrande upp i den mörka himlen, lugnande mig själv inför sängen, inför morgondagen, efter dagen. Men det gick. Jag sög ihärdigt på min nikotinspray och försökte att inte tänka på något som varit ledsamt.

Imorse hasade jag mig ur sängen. Somliga människor skuttar upp. Jag vet det. Jag kan se dem framför mig "Oh yes! Väckarklockan ringer, det är det bästa jag vet!" Sen skuttar de ut till mixern och mixar sig en smoothie, varpå de dricker kaffe med mjölk. Jag hasar. Efter den tredje snoozningen vinglade jag upp och ut i köket, som vilken annan morgon som helst. Jag snubblade mig fram till kaffemakeriet och väntade in min kopp. Som avnjöts - utan cigg. Så tråkigt det var, men så mycket tid jag sparade! Det tog bara 20 minuter att göra sig iordning - att jämföra med de sedvanliga 45. Femton minuter ödslar jag alltså i vanliga fall på rökning!

På den korta vägen till jobb träffade jag kollegan H, rökare. Jag spände blicken i honom, och han bjöd gärna på en morgoncigg. Fan ta min svaghet. Får jag skylla på trötthet intill sinnesförvirring?

På lunchen åkte jag till banken för att plocka ut pengar. Och klockan två köpte jag en ask cigaretter. Ingen fara i det, tänkte jag, jag behöver ju inte röka dem. Vilken liten usel liten idiot jag är.

Det började som en sol, igår kväll. Det mesta kändes ganska bra, även om det är lite långsamt utan vanan. Nu är det kväll, och jag har rökt 4,5 cigg idag. Det är förvisso ingenting jämfört med mina sedvanliga 15-20, men ändå. Det är en försämring, särskilt eftersom jag trodde att jag var på väg uppåt, att jag gjort ett genombrott när jag inte rökte igår kväll, eller till morgonkaffet.

Vad kan jag göra? Det enda jag kan göra är att bara strunta i det. På något vis måste jag ta nya tag imorgon, för det är ganska lätt hänt att etablera en ny vana - vanan att inte röka så mycket, men unna sig de "livsviktiga". De livsviktiga dubbleras om man inte är vaksam, och snart är man i samma gamla sits som vanligt. (Jag kan erkänna att jag gärna fortsatt röka om jag haft karaktär nog att röka tre cigaretter om dagen, i resten av mitt liv.)

Finns det någon ljusglimt? Ja, träningen har blivit ett litet beroende. Jag rör mig på något vis varje dag. Min diet, som fortfarande är strikt, känns inte som någon börda. När nu allt annat funkar, så kan jag väl bara få det att funka med rökningen också. Imorgon tar jag nya tag. Jag utesluter, som idag, morgonciggen, och sen får jag bara vara stark, och hålla mig aktiverad (mentalt eller fysiskt).

Jag ber om ursäkt för er som kanske tror på mig. För er som känner mig - hav förtröstan - det kan gå den här gången! Jag är alltid lite seg i starten!

God natt.